Vem tror på det gröna stålet?
SSAB lånar 25 miljarder kronor för att bygga ett grönt stålverk – men kommer LKAB att kunna leverera insatsvaran?
Stålbolaget SSAB har beviljats ett lån på 25 miljarder kronor för att ersätta den existerande masugnen i Luleå med en elektrisk ljusbågsugn. Närmare hälften av pengarna, 12 miljarder, garanteras av statliga Riksgälden – med andra ord: om SSAB inte kan återbetala pengarna måste skattebetalarna göra det.
Samtidigt varnar kritikerna för att stålsatsningarna i Norrland kan bli nästa Northvolt. Northvolts slow motion-kollaps under slutet av 2024 och början av 2025 har blivit ett avskräckande exempel på vad som kan hända om pengar pumpas in i ett projekt som är så politiskt populärt att konsekvensanalyserna inte alltid håller – om de över huvud taget görs. I Northvolts fall gick över hundra miljarder kronor förlorade i ett batteriprojekt som till slut inte levererade ett enda helt europeiskt batteri, och borgenärerna lämnades med ett monumentalt skuldberg.
Stegra, tidigare H2 Green Steel, befinner sig i en liknande situation som Northvolt före kollapsen: enorma skulder, ingen produktion och inga intäkter. Stegra har dessutom samma grundare, finansmännen Harald Mix och Carl-Erik Lagercrantz genom deras gemensamma holdingbolag Vargas. Bolaget har tagit in 75 miljarder kronor i riskkapital och lån för att bygga sitt gröna stålverk i Boden.
– Vad jag förstår har de samma finansieringsupplägg som Northvolt med mycket stor låneandel. Då gäller det att få i gång produktionen snabbt och i full skala för att få ett positivt kassaflöde och kunna betala av lånen. Misslyckas man är risken stor att det blir konkurs, säger nationalekonomen David Sundén som har granskat det gröna stålet i flera rapporter för Skandinaviska policyinstitutet.
Den börsnoterade ståljätten SSAB, där svenska staten är största ägare genom gruvföretaget LKAB, har bättre förutsättningar, menar Sundén. Andelen lån i förhållande till eget kapital är lägre samtidigt som det redan finns ett kassaflöde i företaget. Men även Hybrit – samarbetsprojektet mellan SSAB, Vattenfall och den statliga gruvjätten LKAB – innebär ett risktagande.
Planerna på att tillverka grönt stål i Norrland framstår visserligen som mer realistiska än en svensk batterifabrik. Batterimarknaden domineras till stor del av Kina, som inte bara sitter på stora delar av råvarorna utan ännu större delar av förädlingskedjorna – och en hel del av den nödvändiga tekniken. Järnmalm av hög kvalitet finns däremot redan i den svenska berggrunden, och tekniken för att rena malmen med vätgas – kärnan i det gröna stålkonceptet – är välbeprövad. Men enligt kritikerna är det inte tillräckligt.
Grönt stål kräver enorma mängder elektricitet, många gånger fler än traditionell stålproduktion. Där renas järnmalmen från syre i en masugn, vilket genererar koldioxid. Alternativet är att rena järnmalmen med vätgas, vilket inte leder till några koldioxidutsläpp. Men för att processen ska bli fossilfri måste vätgasen tillverkas genom elektrolys, något som kräver så mycket elektricitet att Hybrit och Stegra tillsammans beräknas sluka lika mycket el som hela det finska samhället.
LKAB, som hittills har nöjt sig med att bryta järnmalm och sälja den som pellets, vill ta över nästa del av förädlingskedjan och börja rena malmen själv så att den blir till grön järnsvamp. Den ska sedan forslas vidare till SSAB:s nya ljusbågsugn i Luleå – den bolaget nyligen fick låna 25 miljarder till – för att smältas och blandas till stål. Även där finns ett stort elbehov; ljusbågsugnar smälter metall med värme som genereras av en väldigt hög elektrisk spänning.
Att SSAB ersätter sin existerande masugn med en ljusbågsugn är enligt de flesta bedömare nödvändigt. Masugnen börjar nå slutet av sin livslängd, och att restaurera den eller bygga en ny vore både dyrt och politiskt svårgenomförbart när den gröna omställningen är så förankrad i maktens korridorer.
– SSAB måste på sikt ställa om från masugnar till ljusbågsugnar. Det handlar om överlevnad. Hur de gör det och hur lång tid det kommer att ta är oklart, men eftersom de är börsnoterade kommer samtliga planer att granskas – vilket de vet om. De kommer med stor säkerhet att ställa om på ett i allt väsentligt korrekt och bra sätt givet förutsättningarna. Sedan är det osäkert hur de kommer att klara sig i konkurrensen, säger Sundén.
Ett problem är att SSAB i praktiken blir beroende av LKAB:s järnsvamp. Som den globala stålindustrin ser ut kommer järnsvamp i allmänhet att smältas i ljusbågsugnar i direkt anslutning till järnsvampsproduktionen. Det kommer med andra ord inte att finnas några större mängder ute i handeln för SSAB att köpa upp och smälta, om inte LKAB levererar den.
Samtidigt varnar Riksrevisionen för att LKAB:s omställning innebär flera risker som bolaget inte tagit höjd för. Myndigheten har granskat huruvida regeringen och LKAB har agerat affärsmässigt i planeringen för att ställa om till järnsvampsproduktion. Bedömningen blev att de ”huvudsakligen” agerat affärsmässigt – men att det fortfarande är långt ifrån säkert att investeringen blir lönsam.
Här kommer energibehovet in. Elkostnaden kommer att utgöra en betydande del av bolagets löpande produktionskostnader. Lönsamheten i det gröna stålet står och faller i någon mån med elpriserna. Om det över huvud taget finns tillräckligt mycket el. LKAB var tidigare inne på att bygga ut vindkraften, producera vätgas när det blåser och lagra den i ett enormt vätgaslager på en skala som aldrig tidigare prövats. Men förra året aviserade gruvbolaget att omställningen till järnsvampsproduktion i Kiruna skjuts upp.
– LKAB har i princip backat från alla galna idéer, och lagt 80 procent av de ursprungliga planerna i malpåse. Nu är nästa steg att färdigställa demoanläggningen i Malmberget. När de väl gjort klart den – om den nu blir klar – är jag övertygad om att de kommer att inse att det inte håller ekonomiskt och att de tekniska problemen är så omfattande att det inte är värt att gå vidare, säger Sundén.
Riskerna i LKAB:s omställningsplaner som de ser ut i dag bedömer han därför som låga. Men den uppskjutna tidsplanen väcker frågan om LKAB fortfarande tror på det gröna stålet. Samma fråga kan ställas om Stegra, som dock saknar den statliga konkurrentens möjlighet att luta sig tillbaka och omvärdera – skulderna är för höga och kassaflödet för negativt. Och i vårens budgetförhandlingar enades Tidöpartierna om att inte ge Stegra några fler stödmiljarder. Vem som fortfarande tror på grön stålproduktion i Norrland är en öppen fråga.
***
Stålbolaget SSAB har beviljats ett lån på 25 miljarder kronor för att ersätta den existerande masugnen i Luleå med en elektrisk ljusbågsugn. Närmare hälften av pengarna, 12 miljarder, garanteras av statliga Riksgälden – med andra ord: om SSAB inte kan återbetala pengarna måste skattebetalarna göra det.
Samtidigt varnar kritikerna för att stålsatsningarna i Norrland kan bli nästa Northvolt. Northvolts slow motion-kollaps under slutet av 2024 och början av 2025 har blivit ett avskräckande exempel på vad som kan hända om pengar pumpas in i ett projekt som är så politiskt populärt att konsekvensanalyserna inte alltid håller – om de över huvud taget görs. I Northvolts fall gick över hundra miljarder kronor förlorade i ett batteriprojekt som till slut inte levererade ett enda helt europeiskt batteri, och borgenärerna lämnades med ett monumentalt skuldberg.
Stegra, tidigare H2 Green Steel, befinner sig i en liknande situation som Northvolt före kollapsen: enorma skulder, ingen produktion och inga intäkter. Stegra har dessutom samma grundare, finansmännen Harald Mix och Carl-Erik Lagercrantz genom deras gemensamma holdingbolag Vargas. Bolaget har tagit in 75 miljarder kronor i riskkapital och lån för att bygga sitt gröna stålverk i Boden.
– Vad jag förstår har de samma finansieringsupplägg som Northvolt med mycket stor låneandel. Då gäller det att få i gång produktionen snabbt och i full skala för att få ett positivt kassaflöde och kunna betala av lånen. Misslyckas man är risken stor att det blir konkurs, säger nationalekonomen David Sundén som har granskat det gröna stålet i flera rapporter för Skandinaviska policyinstitutet.
Den börsnoterade ståljätten SSAB, där svenska staten är största ägare genom gruvföretaget LKAB, har bättre förutsättningar, menar Sundén. Andelen lån i förhållande till eget kapital är lägre samtidigt som det redan finns ett kassaflöde i företaget. Men även Hybrit – samarbetsprojektet mellan SSAB, Vattenfall och den statliga gruvjätten LKAB – innebär ett risktagande.
Planerna på att tillverka grönt stål i Norrland framstår visserligen som mer realistiska än en svensk batterifabrik. Batterimarknaden domineras till stor del av Kina, som inte bara sitter på stora delar av råvarorna utan ännu större delar av förädlingskedjorna – och en hel del av den nödvändiga tekniken. Järnmalm av hög kvalitet finns däremot redan i den svenska berggrunden, och tekniken för att rena malmen med vätgas – kärnan i det gröna stålkonceptet – är välbeprövad. Men enligt kritikerna är det inte tillräckligt.
Grönt stål kräver enorma mängder elektricitet, många gånger fler än traditionell stålproduktion. Där renas järnmalmen från syre i en masugn, vilket genererar koldioxid. Alternativet är att rena järnmalmen med vätgas, vilket inte leder till några koldioxidutsläpp. Men för att processen ska bli fossilfri måste vätgasen tillverkas genom elektrolys, något som kräver så mycket elektricitet att Hybrit och Stegra tillsammans beräknas sluka lika mycket el som hela det finska samhället.
LKAB, som hittills har nöjt sig med att bryta järnmalm och sälja den som pellets, vill ta över nästa del av förädlingskedjan och börja rena malmen själv så att den blir till grön järnsvamp. Den ska sedan forslas vidare till SSAB:s nya ljusbågsugn i Luleå – den bolaget nyligen fick låna 25 miljarder till – för att smältas och blandas till stål. Även där finns ett stort elbehov; ljusbågsugnar smälter metall med värme som genereras av en väldigt hög elektrisk spänning.
Att SSAB ersätter sin existerande masugn med en ljusbågsugn är enligt de flesta bedömare nödvändigt. Masugnen börjar nå slutet av sin livslängd, och att restaurera den eller bygga en ny vore både dyrt och politiskt svårgenomförbart när den gröna omställningen är så förankrad i maktens korridorer.
– SSAB måste på sikt ställa om från masugnar till ljusbågsugnar. Det handlar om överlevnad. Hur de gör det och hur lång tid det kommer att ta är oklart, men eftersom de är börsnoterade kommer samtliga planer att granskas – vilket de vet om. De kommer med stor säkerhet att ställa om på ett i allt väsentligt korrekt och bra sätt givet förutsättningarna. Sedan är det osäkert hur de kommer att klara sig i konkurrensen, säger Sundén.
Ett problem är att SSAB i praktiken blir beroende av LKAB:s järnsvamp. Som den globala stålindustrin ser ut kommer järnsvamp i allmänhet att smältas i ljusbågsugnar i direkt anslutning till järnsvampsproduktionen. Det kommer med andra ord inte att finnas några större mängder ute i handeln för SSAB att köpa upp och smälta, om inte LKAB levererar den.
Samtidigt varnar Riksrevisionen för att LKAB:s omställning innebär flera risker som bolaget inte tagit höjd för. Myndigheten har granskat huruvida regeringen och LKAB har agerat affärsmässigt i planeringen för att ställa om till järnsvampsproduktion. Bedömningen blev att de ”huvudsakligen” agerat affärsmässigt – men att det fortfarande är långt ifrån säkert att investeringen blir lönsam.
Här kommer energibehovet in. Elkostnaden kommer att utgöra en betydande del av bolagets löpande produktionskostnader. Lönsamheten i det gröna stålet står och faller i någon mån med elpriserna. Om det över huvud taget finns tillräckligt mycket el. LKAB var tidigare inne på att bygga ut vindkraften, producera vätgas när det blåser och lagra den i ett enormt vätgaslager på en skala som aldrig tidigare prövats. Men förra året aviserade gruvbolaget att omställningen till järnsvampsproduktion i Kiruna skjuts upp.
– LKAB har i princip backat från alla galna idéer, och lagt 80 procent av de ursprungliga planerna i malpåse. Nu är nästa steg att färdigställa demoanläggningen i Malmberget. När de väl gjort klart den – om den nu blir klar – är jag övertygad om att de kommer att inse att det inte håller ekonomiskt och att de tekniska problemen är så omfattande att det inte är värt att gå vidare, säger Sundén.
Riskerna i LKAB:s omställningsplaner som de ser ut i dag bedömer han därför som låga. Men den uppskjutna tidsplanen väcker frågan om LKAB fortfarande tror på det gröna stålet. Samma fråga kan ställas om Stegra, som dock saknar den statliga konkurrentens möjlighet att luta sig tillbaka och omvärdera – skulderna är för höga och kassaflödet för negativt. Och i vårens budgetförhandlingar enades Tidöpartierna om att inte ge Stegra några fler stödmiljarder. Vem som fortfarande tror på grön stålproduktion i Norrland är en öppen fråga.
***
