Gustaf Fröding – en kvinnoföraktande pajas?
Johan Svedjedals biografi om unge Gustaf Fröding moraliserar över den "kvinnoföraktande" värmländske poeten som gömde sig bakom clownmasken och fumligheten.
Diskuterar man Fröding med nästan vem som helst, i synnerhet en värmlänning – beläst eller ej – dröjer det inte länge förrän bleckskrinet kommer på tal. Låt oss repetera bakgrunden!
Fröding, vegeterande på Gunneruds gård utanför Karlstad efter ett första läsår i Uppsala, köpte skrinet den 4 juli 1881, för att däri stoppa de ärvda pengar som väntade på myndighetsdagen den 22 augusti.
Dä kvetter. Gustaf Fröding som student – Johan Svedjedal.
Albert Bonniers förlag
Är det inte något komiskt rörande över detta förutseende? Betänk hur han måste ha hört sig för om lämplig tillverkare eller sökt upp en butik i Karlstad, kanske stått och velat om lådans storlek, fraktat hem den, tvingats förklara.
I alla fall är historien – alltså hur den unge skalden likt ett förryckt bergatroll öppnar skrinet med sin väldiga skatt, så att bekanta vid behov kan förse sig – den kändaste från studieåren. Eller den folk känner till.
Johan Svedjedal, professor emeritus och författare till en imponerande mängd biografier, konstaterar i sin lika lättlästa som väldisponerade Dä kvetter. Gustaf Fröding som student, att perioden hamnat i skymundan. En orsak är att källorna är få: inte många brev finns, ingen dagbok. Nästan alla tillfällighetsdikter är förkomna. Mauritz Hellbergs Frödingsminnen (1925) är en silvergruva men andra vittnesmål är enstaka, ofta av sent datum.
Läroverksåren har fler ingångar. Fröding tog studenten den 11 juni 1880, utan att glänsa det minsta; troligen var hans efternamn till hjälp, och att han var barnbarn till biskopen i Karlstad och före detta botanik- och ekonomiprofessorn Carl Adolph Agardh.
Historia, grammatik och filosofi intresserade Fröding – och förstås litteratur. I historia kunde han rentav briljera. Att underkasta sig läxor och prov gick inte alls. ”Studier ville han helst idka på egen hand”, minns en kamrat.
Under sina sju terminer i Uppsala klarade Fröding en tentamen – i latin – och troligen ytterligare en, i statistik. Struntade han i kurslitteratur läste han desto mer av annat: det moderna genombrottets nordiska banérförare, Byron, Heine, Goethe, Dostojevskij, Turgenjev. Bland filosoferna märks John Stuart Mill och den då världsberömde liberalen Herbert Spencer. Sannolikt hade Fröding även viss koll på Darwin. Lite senare blev Nietzsche viktig.
Denna energiska men planlösa förkovran avsatte inga akademiska spår, men gav, som Svedjedal påpekar, en humanistisk grund, ovärderlig för skalden in spe.
Som läroverkselev utmärker sig Fröding genom att spela pajas, även i brev. Denna pajas-persona, ofta kallad Agust Kallsonn (en karikatyr av den dumdrygt aningslösa karlstadborgaren), är ibland svår att skilja från poetens omtalade fumlighet (som närsyntheten lär ha förvärrat). Svedjedal går inte djupare in på problematiken men i likhet med tidigare kommentatorer lutar han åt att även fumligheten var en sorts mask. Kanske gjorde Fröding dygd av nödvändigheten. Clownen värnar sitt känsloliv genom att agera ut detsamma i parodins form. Till detta ansluter ”valspråket”:
"Du kanske är en ung poet,
med slika herrars dristighet,
du väntar att bli lagerhöljd,
men blir istället översköljd
med skurar av kritikens etter,
håll dock god min och säg: ”dä kvetter.”
[…]"
Kort sagt, ta inte motgångar så allvarligt. Krampaktigt gömd resignation? Pajazzosnillets skyddsformel? Eller en hållning som teoretiskt kan likna buddhismens ”likgiltighet”. Dä kvetter, ty:
"Vår resas enda mål är blott att fara,
se, bakom hägringen är allting tomt"
(från den långa dikten ”Balen”, ur Nya dikter, 1894)
Man hör ofta att Fröding var omusikalisk, vilket bland annat ska ha visat sig i hur illa han dansade. En kusin lär ha sagt att hon hellre tog en svängom med en kakelugn. En skolkamrat minns tvärtom Fröding som rätt skicklig på dansgolvet, så länge det gällde vals och fransäs.
Sjunga kunde han även, enligt vad som berättats, och särskilt uppskattad var hans komiska falsksång. Den som medvetet kan sjunga falskt är knappast omusikalisk.
Fröding i Uppsala är ett mörkare kapitel. Mycket kretsade runt alkohol och damer ur, som man sa, det lätta gardet. Svedjedal utfärdar i början av sin bok en varning, på grund av skaldens livsföring. Det är ingen ironisk gliring mot nymoralismen. ”Jag har dock undvikit att moralisera”, intygar Svedjedal, men det tycker jag nog att han gör, i de avsnitt som rör sedlighetsdebatten, mannens skuldbörda i sexuella transaktioner osv.
”Kvinnoförakt? Ofta”, skriver Svedjedal om Fröding. Där fanns, gissar jag, nog mer självförakt än kvinnoförakt. Han kunde sätta ämnet på pränt i återhållen men glasklar förtvivlan (”Jag köpte min kärlek för pengar / för mig var ej annat att få”), men vid ett annat tillfälle tala om den köpta erotiken som en högsta lycka.
Åter till bleckskrinet: myten förtäljer att hela arvet förslösades. I själva verket var hälften bundet i värdepapper (och förslösades väl senare). Svedjedal har därtill en trovärdig teori om att Fröding redan vid en mellanlandning i Stockholm före terminsstart satte sprätt på en försvarlig del. Oavsett lär det ha rört sig om hundratusentals kronor i dagens penningvärde, kanske uppemot en miljon, som försvann ur bleckskrinet, under loppet av sådär ett år.
Lättsinne, fylla, förvirring? Inte enbart. Det fanns också en viss förväntan att bättre bemedlade studenter skulle bjuda till. Bara brackor snålade. Sitt vingliga självförtroende till trots var Fröding i hög grad klar över sin sociala status.
Liksom i tidigare biografier överblickar Svedjedal sitt material med lugn och urskillning. Att källsituationen varit sisådär gör visserligen Fröding ställvis något suddig. Tiden träder fram bättre, och 1880-talets Uppsala, med bostäder, krogar, glädjehus. En svedjedalsk släng av kalenderbiteri får ibland texten att knastra en aning, men det är ju gott att någon bemödat sig med alla data.
Författaren följer med ett stycke efter den akademiska sortin på våren 1885. 16 september samma år trycks Frödings första dikt, i Karlstads-Tidningen.
Toppbild. Studenten Gustaf Fröding är föremålet för Johan Svedjedals nya biografi Dä vätter. Foto: Anna Olsson/Värmlands museums samlingar/Albert Bonniers förlag
***
Diskuterar man Fröding med nästan vem som helst, i synnerhet en värmlänning – beläst eller ej – dröjer det inte länge förrän bleckskrinet kommer på tal. Låt oss repetera bakgrunden!
Fröding, vegeterande på Gunneruds gård utanför Karlstad efter ett första läsår i Uppsala, köpte skrinet den 4 juli 1881, för att däri stoppa de ärvda pengar som väntade på myndighetsdagen den 22 augusti.
Dä kvetter. Gustaf Fröding som student – Johan Svedjedal.
Albert Bonniers förlag
Är det inte något komiskt rörande över detta förutseende? Betänk hur han måste ha hört sig för om lämplig tillverkare eller sökt upp en butik i Karlstad, kanske stått och velat om lådans storlek, fraktat hem den, tvingats förklara.
I alla fall är historien – alltså hur den unge skalden likt ett förryckt bergatroll öppnar skrinet med sin väldiga skatt, så att bekanta vid behov kan förse sig – den kändaste från studieåren. Eller den folk känner till.
Johan Svedjedal, professor emeritus och författare till en imponerande mängd biografier, konstaterar i sin lika lättlästa som väldisponerade Dä kvetter. Gustaf Fröding som student, att perioden hamnat i skymundan. En orsak är att källorna är få: inte många brev finns, ingen dagbok. Nästan alla tillfällighetsdikter är förkomna. Mauritz Hellbergs Frödingsminnen (1925) är en silvergruva men andra vittnesmål är enstaka, ofta av sent datum.
Läroverksåren har fler ingångar. Fröding tog studenten den 11 juni 1880, utan att glänsa det minsta; troligen var hans efternamn till hjälp, och att han var barnbarn till biskopen i Karlstad och före detta botanik- och ekonomiprofessorn Carl Adolph Agardh.
Historia, grammatik och filosofi intresserade Fröding – och förstås litteratur. I historia kunde han rentav briljera. Att underkasta sig läxor och prov gick inte alls. ”Studier ville han helst idka på egen hand”, minns en kamrat.
Under sina sju terminer i Uppsala klarade Fröding en tentamen – i latin – och troligen ytterligare en, i statistik. Struntade han i kurslitteratur läste han desto mer av annat: det moderna genombrottets nordiska banérförare, Byron, Heine, Goethe, Dostojevskij, Turgenjev. Bland filosoferna märks John Stuart Mill och den då världsberömde liberalen Herbert Spencer. Sannolikt hade Fröding även viss koll på Darwin. Lite senare blev Nietzsche viktig.
Denna energiska men planlösa förkovran avsatte inga akademiska spår, men gav, som Svedjedal påpekar, en humanistisk grund, ovärderlig för skalden in spe.
Som läroverkselev utmärker sig Fröding genom att spela pajas, även i brev. Denna pajas-persona, ofta kallad Agust Kallsonn (en karikatyr av den dumdrygt aningslösa karlstadborgaren), är ibland svår att skilja från poetens omtalade fumlighet (som närsyntheten lär ha förvärrat). Svedjedal går inte djupare in på problematiken men i likhet med tidigare kommentatorer lutar han åt att även fumligheten var en sorts mask. Kanske gjorde Fröding dygd av nödvändigheten. Clownen värnar sitt känsloliv genom att agera ut detsamma i parodins form. Till detta ansluter ”valspråket”:
”Du kanske är en ung poet,
med slika herrars dristighet,
du väntar att bli lagerhöljd,
men blir istället översköljd
med skurar av kritikens etter,
håll dock god min och säg: ”dä kvetter.”
[…]”
Kort sagt, ta inte motgångar så allvarligt. Krampaktigt gömd resignation? Pajazzosnillets skyddsformel? Eller en hållning som teoretiskt kan likna buddhismens ”likgiltighet”. Dä kvetter, ty:
”Vår resas enda mål är blott att fara,
se, bakom hägringen är allting tomt”
(från den långa dikten ”Balen”, ur Nya dikter, 1894)
Man hör ofta att Fröding var omusikalisk, vilket bland annat ska ha visat sig i hur illa han dansade. En kusin lär ha sagt att hon hellre tog en svängom med en kakelugn. En skolkamrat minns tvärtom Fröding som rätt skicklig på dansgolvet, så länge det gällde vals och fransäs.
Sjunga kunde han även, enligt vad som berättats, och särskilt uppskattad var hans komiska falsksång. Den som medvetet kan sjunga falskt är knappast omusikalisk.
Fröding i Uppsala är ett mörkare kapitel. Mycket kretsade runt alkohol och damer ur, som man sa, det lätta gardet. Svedjedal utfärdar i början av sin bok en varning, på grund av skaldens livsföring. Det är ingen ironisk gliring mot nymoralismen. ”Jag har dock undvikit att moralisera”, intygar Svedjedal, men det tycker jag nog att han gör, i de avsnitt som rör sedlighetsdebatten, mannens skuldbörda i sexuella transaktioner osv.
”Kvinnoförakt? Ofta”, skriver Svedjedal om Fröding. Där fanns, gissar jag, nog mer självförakt än kvinnoförakt. Han kunde sätta ämnet på pränt i återhållen men glasklar förtvivlan (”Jag köpte min kärlek för pengar / för mig var ej annat att få”), men vid ett annat tillfälle tala om den köpta erotiken som en högsta lycka.
Åter till bleckskrinet: myten förtäljer att hela arvet förslösades. I själva verket var hälften bundet i värdepapper (och förslösades väl senare). Svedjedal har därtill en trovärdig teori om att Fröding redan vid en mellanlandning i Stockholm före terminsstart satte sprätt på en försvarlig del. Oavsett lär det ha rört sig om hundratusentals kronor i dagens penningvärde, kanske uppemot en miljon, som försvann ur bleckskrinet, under loppet av sådär ett år.
Lättsinne, fylla, förvirring? Inte enbart. Det fanns också en viss förväntan att bättre bemedlade studenter skulle bjuda till. Bara brackor snålade. Sitt vingliga självförtroende till trots var Fröding i hög grad klar över sin sociala status.
Liksom i tidigare biografier överblickar Svedjedal sitt material med lugn och urskillning. Att källsituationen varit sisådär gör visserligen Fröding ställvis något suddig. Tiden träder fram bättre, och 1880-talets Uppsala, med bostäder, krogar, glädjehus. En svedjedalsk släng av kalenderbiteri får ibland texten att knastra en aning, men det är ju gott att någon bemödat sig med alla data.
Författaren följer med ett stycke efter den akademiska sortin på våren 1885. 16 september samma år trycks Frödings första dikt, i Karlstads-Tidningen.
Toppbild. Studenten Gustaf Fröding är föremålet för Johan Svedjedals nya biografi Dä vätter. Foto: Anna Olsson/Värmlands museums samlingar/Albert Bonniers förlag
***
