Svensken dödar danska monster och blir engelsk nationalhjälte

Beowulf ter sig som något av en gåta. Här har vi en hjältedikt där huvudpersonen är svensk – närmare bestämt en göte, i det som skulle bli Sverige – som beger sig till Danmark för att dräpa två monster, för att sedan återvända till Götaland och där nedkämpa en drake. Och detta ska föreställa Englands nationalepos – ett verk där England aldrig nämns. Samtidigt är det, mig veterligen, få svenskar som ens hört talas om Beowulf.

Det är ju inte som att vi lider överskott på krigshjältar – vare sig verkliga eller mytiska (om Beowulf sägs det att han nog aldrig har funnits). Här hade vi gott kunnat ”appropriera” Beowulf – göra honom, och dikten som bär hans namn, till vår. Ändå blev det inte vår ur-saga, utan Englands.

Det hör förstås till saken att verket skrevs ned av en anglosaxare på sitt tungomål, någon gång runt år 1 000. Sagan i sig tros vara ännu äldre, kanske från 700-talet, medan berättelsen kan utspela sig ytterligare ett par hundra år tillbaka. Det är mycket vi inte vet om Beowulf – vem som skrev den, varför, för vem, och var han egentligen fick allt ifrån. Var det den okände poeten själv som kom på historien eller skrev han bara ned vad han hört? Vissa tror att dikten har ett svenskt, hedniskt upphov. Andra, som litteraturprofessorn Lars Lönnroth, menar att texten inte kan skiljas från sina kristna inslag, och att den därtill är värdelös som källa till svensk historia.

Må så vara – vem är jag att ifrågasätta en emeritus? (Fast är det så tokigt att tänka att en dikt om svenskar på svensk mark kan ha någon koppling till – Sverige?).

Som lekman kan jag bara läsa verket som just en sådan, och på svenska – min fornengelska är tyvärr lite rostig. Tur då att dikten nu har getts ut i en ny översättning av Gunnar D. Hansson, lättläst om än garnerad med en del ovana ord som ingen kan ha använt sedan drakar och jättar gick på jorden (eller är det bara jag som måste slå upp ord som drott, härnad och hjalt?).

Själva huvudhandlingen är sagolikt simpel: I danernas land hemsöks hövdingen Hrotgars hov av ett hiskeligt monster: Grendel. Krigaren Beowulf seglar till undsättning med en liten skara stridsmän. I slutändan blir det han ensam som fäller Grendel och dennes lika monstruösa mor, som kommer för att hämnas sin mordiska avkomma. Beowulf prisas och belönas för sina stordåd, åker hem och blir kung över sitt folk. Snabbspola framåt 50 år till när bestarnas baneman tar sig an en eldsprutande drake som härjar hans rike. Även här går gamlingen segrande ur striden, men till priset av sitt liv.

Beowulf har kritiserats för att sätta det irrelevanta i centrum och det viktiga i periferin. Jag tolkar det som att kritikerna hade velat ha mer av de utvikningar som görs med jämna mellanrum, om personer och händelser som säkert var välkända vid diktens tillblivelse, och därför inte krävde någon närmare presentation. För den här läsaren är det snarare dessa digressioner som framstår som irriterande intermezzon; är vi inte framme vid draken snart?

Det märks att Beowulf är skriven i en övergångstid, av en kristen författare som inte verkar vilja släppa taget om de forna dagar då folket tillbad flera gudar. Guden med stort G är visserligen högst närvarande i texten; den som inte tror på Honom kan inte vänta sig någon framgång, och monstren beskrivs som den bibliske brödramördaren Kains ättlingar. Men i övrigt är det i allt väsentligt en hednisk värld och livssyn som möter läsaren. Man börjar nästan misstänka att ”Fadern” här i själva verket är en lätt förklädd Allfader.

Om den stupade hjälten sägs det, i diktens sista rader, att ingen någonsin varit lika ”mån om ära och minne”. För nutidsmänniskan kan det låta som att han var fåfäng. Men om det i dag ligger något barnsligt och egoistiskt i att vilja bli ”kändis”, var det på våra förkristna fäders tid snarast en dygd att söka berömmelse. Ens heder, och hur man blev ihågkommen, var mer värt än någon drakskatt. För att försäkra sig om ett gott eftermäle var man tvungen att göra goda gärningar. Att dö i strid, oförskräckt och obrottsligt lojal mot sin härförare, var det högsta tänkbara. ”En stridsmans död är bättre än ett vanärat liv”, säger diktens Wiglaf, den ende med ballar stora nog att mäta sig med Beowulfs.

Vi har som bekant kommit en bit ifrån det synsättet i dag. Våra berömdheter spelar bara hjältar på film. Krig betraktar vi med odelad avsmak; fred ska bevaras till varje pris. Monster söker vi förstå, inte förgöra. Kristendomen knådade ut vår krigiska karaktär och lärde oss att vända andra kinden till. Nu ska vi maximera vår livslängd och vårt mående – ”hacka livet”, som det kan heta. Tankar om en ärbar död – ja, om ära i något avseende – är oss fullständigt främmande. ”Ofta skonar ödet / den inför döden oförfärade”, säger götahjälten. Det lär inte båda gott för oss.

Redan Beowulf-poeten blickade bakåt mot en svunnen era när han nedtecknade sitt magnum opus. Den värld han skildrar är oss än mer avlägsen – den når våra öron som ”ett eko av ett eko”, för att citera J.R.R. Tolkien. En inte helt otänkbar teori är att den namnlöse skalden var nostalgisk för en germansk hjältetid som flytt. Att han rentav beundrade den. Att han med Beowulfs frånfälle tog farväl av en förfluten tid – men inte utan att dra en lans för den ändade epokens etos: Ingen kan undkomma döden, men ditt namn kan eka i evigheten.

Få verk har väl ekat så starkt genom historien som Beowulf. Kanske har vi aldrig haft så stor anledning att spetsa öronen.

Toppbild. Beowulf utkämpar sin sista strid mot draken. Det fornengelska nationaleposet finns nu i ny svensk översättning. Foto: Wikimedia Commons/Ekpharsis förlag

***

Läs även: Svenskarna som stred i Gettysburg

Läs även: Ulf Lundell skriver världshistoria – överträffar litteraturens längsta dikt