Israels ambassadör: ”Vi har inget val”
Efter mer än två månaders blockad inleder Israel en ny offensiv på Gazarensan. Men enligt Israels ambassadör finns inget alternativ: gisslan måste hem till varje pris – och Hamas måste bort.
Bild: Jezzica Sunmo
Den 17 maj inledde Israel en ny markoffensiv. Den här gången är målet att ta kontroll över hela Gazaremsan. Premiärminister Benjamin Netanyahu sade också att ett minimum av förnödenheter kommer att släppas in till området efter en blockad som varat sedan början av mars.
För civilbefolkningen på Gaza är den humanitära situationen nu den värsta sedan kriget började, säger Mellanösternexperten Anders Persson till DN (18/5). Samtidigt verkar omvärldens stöd för Israel vara det svagaste sedan 7 oktober 2023. Storbritannien, Frankrike och Kanada kallar den nya offensiven oproportionerlig. Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard fördömer den; oppositionsledaren Magdalena Andersson går längre och anklagar Israel för att ägna sig åt folkfördrivning och använda svält som vapen.
Enligt Israel är bilden inte rättvisande.
– Vad Israel gör är att sätta militär press på sin fiende, vilket är vad man gör i krig. Man måste komma ihåg hur det började, och vad som kan avsluta det. Israel ville inte ha det här kriget, vi drogs in i det när Hamas genomförde den största massakern på judar sedan förintelsen. Om bara Hamas frigav gisslan och lämnade ifrån sig makten i Gaza skulle kriget sluta i morgon, säger Israels ambassadör Ziv Nevo Kulman.
"En källkritisk mardröm"
När Fokus möter honom är säkerheten minutiös. Israeliska diplomater lever under konstant hot och säkerheten på ambassaden får flygplatsens passkontroller och röntgenmaskiner att framstå som dålig improvisationsteater. Det är inte opåkallat; förra året kastades en handgranat över stängslet omkring byggnaden, vid två tillfällen avfyrades skott mot den och en annan gång stoppade polisen en femtonåring på väg dit i taxi med ett laddat vapen. Och i USA sköts den 22 maj två anställda vid den israeliska ambassaden ihjäl, av en man som enligt polisen ropade ”befria Palestina”.
– De var våra kollegor, ett ungt par som skulle förlova sig den här sommaren. Vi är chockade och förtvivlade. Uppvigling, falska anklagelser och hat är något som inte bara kan blossa upp i USA utan på många andra ställen. Så vi måste vara vaksamma – och när jag säger vi menar jag israelisk ambassadpersonal över hela världen, men också den judiska gemenskapen i bredare bemärkelse. Risken är hög sedan 7 oktober, säger Ziv Nevo Kulman.
Sedan kriget inleddes har stora delar av Mellanösterns politiska karta ritats om. Hamas är betydligt försvagat, om än inte nere för räkning. Stora delar av Gazaremsan ligger i ruiner. Libanesiska Hizbollah, som likt Hamas finansieras av Iran, har förlorat i princip hela sitt ledarskikt. Assadregimen som har styrt Syrien i över ett halvt århundrade har fallit.
Chockvågorna har även nått långt utanför Levanten, och skapat en exceptionell splittring i den redan polariserade synen på Israel och Palestina. Ovannämnde Anders Persson beskriver träffande det pågående kriget som "en "källkritisk mardröm. De båda sidorna är inte bara oense om vem som har det moraliska övertaget, utan om grundläggande sakfrågor: de respektive parternas mål, dödssiffror, vem som bröt vilken vapenvila.
Till exempel anklagar Hamas Israel för att sikta in sig på civila mål, medan Israel anklagar Hamas för att placera sina huvudkvarter i sjukhus och skolor i syfte att använda civila som mänskliga sköldar. Markoffensiven beskrivs som etnisk rensning av vissa, som självförsvar av andra. Vissa placerar ansvaret för den humanitära krisen på Gazaremsan hos Hamas som startade kriget, andra hos Israel som blockerar humanitär hjälp. Vilket, om man frågar Israel, är en konsekvens av att Hamas kapar hjälpkonvojer.
– När vi släppte in obegränsat med varor i Gaza under vapenvilan såg vi att Hamas kapade leveranserna, sålde förnödenheter till överpriser och tjänade gott om pengar. Nu säger många att Israel inte följer internationell humanitär lag. Men internationell humanitär lag säger inte att du måste försörja din fiende, säger Nevo Kulman.
Assymmetrin: En stat mot en terrororganisation
Ytterligare ett led i den källkritiska mardrömmen är att direkt felaktig information flera gånger har fått stor spridning. Tio dagar efter krigsutbrottet rapporterades till exempel att Israel hade bombat Ahli-sjukhuset i Gaza; det framkom senare att raketen hade avfyrats från Gazaremsan. Och två dagar innan Fokus träffar Nevo Kulman sade Tom Fletcher, chef för FN:s humanitära kontor OCHA, till brittiska BBC att ”14 000 spädbarn kommer att dö de närmaste 48 timmarna om vi inte kan nå dem”. En chockerande siffra, men felaktig. När BBC bad om ett förtydligande hänvisade FN till en rapport som varnade för att 14 000 barn mellan ett halvt och fem år i Gaza hotas av akut undernäring – men inte de närmaste dygnen, utan det närmaste året.
Men för Nevo Kulman är det viktigt att påpeka att vissa faktum trots allt är obestridliga.
– Israel blev brutalt attackerat 7 oktober av en militant jihadistisk terrororganisation som vill utplåna staten Israel. Det står klart och tydligt i Hamas stadgar. Kriget började för att 1 200 människor mördades och ytterligen 250 människor slets ur sina sängar halv sju på morgonen och bortfördes, eller kidnappades från en musikfestival. En del är inte hemma ännu, en del är inte ens vid liv. Min roll som representant för staten Israel är att påminna om det: kom ihåg hur kriget började och kom ihåg hur det kan sluta.
Är det nödvändigt att erövra hela Gazaremsan för att få slut på kriget?
– Vi har inget val. Vi måste säkerställa att våra gränser är säkra och att våra medborgare som tagits gisslan kommer hem. Sättet att uppnå det är att sätta militär press på Hamas.
Israelvänner brukar påpeka att de som anklagar Israel för krigsbrott eller till och med folkmord blundar för liknande agerande från Hamas. Samtidigt är det inget vanligt krig utan en asymmetrisk konflikt: en stat mot en terrororganisation.
– Det vore inte rättvist att jämföra staten Israel med en ickestat. Men däremot går Israel att jämföra med andra stater. Frågan är om de som kritiserar Israel hade bedömt andra demokratier i samma situation likadant. Vad skulle de själva göra om de blev attackerade som vi blev attackerade 7 oktober, från ett område tätt befolkat med civila och kontrollerat av en terrororganisation?
Finns det en moralisk gräns för hur långt ett land kan och bör gå för att befria medborgare som hålls gisslan?
– En del av gisslan är civila som befann sig på fel plats vid fel tidpunkt, i en kibbutz nära Gaza eller på en musikfestival. De här människorna övergavs den 7 oktober och de behöver befrias. Deras familjer väntar sig inget mindre av regeringen, säger Ziv Nevo Kulman.
– Andra är soldater som hålls fångna under värst förhållanden av alla – fastkedjade, utan mat, misshandlade och torterade. Tänk på att Israel har obligatorisk värnplikt. Om man säger åt sin ungdom att de måste tjäna sitt land, då måste det landet i gengäld göra allt det kan för att rädda dem om de tas gisslan och behandlas så. Jag utgår från att det är vad varje annat land skulle göra i den här situationen.
***
Den 17 maj inledde Israel en ny markoffensiv. Den här gången är målet att ta kontroll över hela Gazaremsan. Premiärminister Benjamin Netanyahu sade också att ett minimum av förnödenheter kommer att släppas in till området efter en blockad som varat sedan början av mars.
För civilbefolkningen på Gaza är den humanitära situationen nu den värsta sedan kriget började, säger Mellanösternexperten Anders Persson till DN (18/5). Samtidigt verkar omvärldens stöd för Israel vara det svagaste sedan 7 oktober 2023. Storbritannien, Frankrike och Kanada kallar den nya offensiven oproportionerlig. Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard fördömer den; oppositionsledaren Magdalena Andersson går längre och anklagar Israel för att ägna sig åt folkfördrivning och använda svält som vapen.
Enligt Israel är bilden inte rättvisande.
– Vad Israel gör är att sätta militär press på sin fiende, vilket är vad man gör i krig. Man måste komma ihåg hur det började, och vad som kan avsluta det. Israel ville inte ha det här kriget, vi drogs in i det när Hamas genomförde den största massakern på judar sedan förintelsen. Om bara Hamas frigav gisslan och lämnade ifrån sig makten i Gaza skulle kriget sluta i morgon, säger Israels ambassadör Ziv Nevo Kulman.
”En källkritisk mardröm”
När Fokus möter honom är säkerheten minutiös. Israeliska diplomater lever under konstant hot och säkerheten på ambassaden får flygplatsens passkontroller och röntgenmaskiner att framstå som dålig improvisationsteater. Det är inte opåkallat; förra året kastades en handgranat över stängslet omkring byggnaden, vid två tillfällen avfyrades skott mot den och en annan gång stoppade polisen en femtonåring på väg dit i taxi med ett laddat vapen. Och i USA sköts den 22 maj två anställda vid den israeliska ambassaden ihjäl, av en man som enligt polisen ropade ”befria Palestina”.
– De var våra kollegor, ett ungt par som skulle förlova sig den här sommaren. Vi är chockade och förtvivlade. Uppvigling, falska anklagelser och hat är något som inte bara kan blossa upp i USA utan på många andra ställen. Så vi måste vara vaksamma – och när jag säger vi menar jag israelisk ambassadpersonal över hela världen, men också den judiska gemenskapen i bredare bemärkelse. Risken är hög sedan 7 oktober, säger Ziv Nevo Kulman.
Sedan kriget inleddes har stora delar av Mellanösterns politiska karta ritats om. Hamas är betydligt försvagat, om än inte nere för räkning. Stora delar av Gazaremsan ligger i ruiner. Libanesiska Hizbollah, som likt Hamas finansieras av Iran, har förlorat i princip hela sitt ledarskikt. Assadregimen som har styrt Syrien i över ett halvt århundrade har fallit.
Chockvågorna har även nått långt utanför Levanten, och skapat en exceptionell splittring i den redan polariserade synen på Israel och Palestina. Ovannämnde Anders Persson beskriver träffande det pågående kriget som ”en ”källkritisk mardröm. De båda sidorna är inte bara oense om vem som har det moraliska övertaget, utan om grundläggande sakfrågor: de respektive parternas mål, dödssiffror, vem som bröt vilken vapenvila.
Till exempel anklagar Hamas Israel för att sikta in sig på civila mål, medan Israel anklagar Hamas för att placera sina huvudkvarter i sjukhus och skolor i syfte att använda civila som mänskliga sköldar. Markoffensiven beskrivs som etnisk rensning av vissa, som självförsvar av andra. Vissa placerar ansvaret för den humanitära krisen på Gazaremsan hos Hamas som startade kriget, andra hos Israel som blockerar humanitär hjälp. Vilket, om man frågar Israel, är en konsekvens av att Hamas kapar hjälpkonvojer.
– När vi släppte in obegränsat med varor i Gaza under vapenvilan såg vi att Hamas kapade leveranserna, sålde förnödenheter till överpriser och tjänade gott om pengar. Nu säger många att Israel inte följer internationell humanitär lag. Men internationell humanitär lag säger inte att du måste försörja din fiende, säger Nevo Kulman.
Assymmetrin: En stat mot en terrororganisation
Ytterligare ett led i den källkritiska mardrömmen är att direkt felaktig information flera gånger har fått stor spridning. Tio dagar efter krigsutbrottet rapporterades till exempel att Israel hade bombat Ahli-sjukhuset i Gaza; det framkom senare att raketen hade avfyrats från Gazaremsan. Och två dagar innan Fokus träffar Nevo Kulman sade Tom Fletcher, chef för FN:s humanitära kontor OCHA, till brittiska BBC att ”14 000 spädbarn kommer att dö de närmaste 48 timmarna om vi inte kan nå dem”. En chockerande siffra, men felaktig. När BBC bad om ett förtydligande hänvisade FN till en rapport som varnade för att 14 000 barn mellan ett halvt och fem år i Gaza hotas av akut undernäring – men inte de närmaste dygnen, utan det närmaste året.
Men för Nevo Kulman är det viktigt att påpeka att vissa faktum trots allt är obestridliga.
– Israel blev brutalt attackerat 7 oktober av en militant jihadistisk terrororganisation som vill utplåna staten Israel. Det står klart och tydligt i Hamas stadgar. Kriget började för att 1 200 människor mördades och ytterligen 250 människor slets ur sina sängar halv sju på morgonen och bortfördes, eller kidnappades från en musikfestival. En del är inte hemma ännu, en del är inte ens vid liv. Min roll som representant för staten Israel är att påminna om det: kom ihåg hur kriget började och kom ihåg hur det kan sluta.
Är det nödvändigt att erövra hela Gazaremsan för att få slut på kriget?
– Vi har inget val. Vi måste säkerställa att våra gränser är säkra och att våra medborgare som tagits gisslan kommer hem. Sättet att uppnå det är att sätta militär press på Hamas.
Israelvänner brukar påpeka att de som anklagar Israel för krigsbrott eller till och med folkmord blundar för liknande agerande från Hamas. Samtidigt är det inget vanligt krig utan en asymmetrisk konflikt: en stat mot en terrororganisation.
– Det vore inte rättvist att jämföra staten Israel med en ickestat. Men däremot går Israel att jämföra med andra stater. Frågan är om de som kritiserar Israel hade bedömt andra demokratier i samma situation likadant. Vad skulle de själva göra om de blev attackerade som vi blev attackerade 7 oktober, från ett område tätt befolkat med civila och kontrollerat av en terrororganisation?
Finns det en moralisk gräns för hur långt ett land kan och bör gå för att befria medborgare som hålls gisslan?
– En del av gisslan är civila som befann sig på fel plats vid fel tidpunkt, i en kibbutz nära Gaza eller på en musikfestival. De här människorna övergavs den 7 oktober och de behöver befrias. Deras familjer väntar sig inget mindre av regeringen, säger Ziv Nevo Kulman.
– Andra är soldater som hålls fångna under värst förhållanden av alla – fastkedjade, utan mat, misshandlade och torterade. Tänk på att Israel har obligatorisk värnplikt. Om man säger åt sin ungdom att de måste tjäna sitt land, då måste det landet i gengäld göra allt det kan för att rädda dem om de tas gisslan och behandlas så. Jag utgår från att det är vad varje annat land skulle göra i den här situationen.
***
